Efterproduktion

Den viktigaste delen av en film är redigeringen. Det spelar ingen roll om du har ett fantastiskt foto så länge du inte kan sätta ihop filmklippen på ett bra sätt. Det krävs fingertoppskänsla för att förmedla rätt känsla, tempo, ljud, musik och text i en film.


Det gäller att kunna berätta rätt historia för rätt publik!



Klipptekniker

En bra film bygger till stor del på timing och rytm i klippningen och hur bra den växlar mellan olika bildutsnitt (till exempel helbild, halvbild, närbild) och olika bildvinklar (till exempel grodperspektiv, subjektiv kamera). För att sammanfoga sådana tagningar finns flera olika tekniker.


In- och uttoning

In- och uttoningar är det absolut vanligaste sättet att börja och avsluta filmer med, eftersom det ger en mjukstart/lugn avtoning.

En intoning är egentligen samma sak som en övertoning fast från helsvart bild, och uttoning är tvärtom från bild till svart. Inuti filmer används in- och uttoningar till exempel för att markera att ganska lång tid har förflutit. Det ger ett mycket lugnt tempo.


Ibland kallas de här metoderna även tona upp, respektive tona ner.


Raka klipp

Ett rakt klipp är när en tagning tvärt övergår i en annan, utan paus eller övertoning. Det är den vanligaste typen av klipp, eftersom den inte drar uppmärksamheten till sig och kan bland annat vara effektfull i de flesta filmer.

Övertoning

En övertoning innebär att den ena tagningen gradvis blir svagare, medan den andra gradvis blir starkare, tills bilden har förändrats helt. Effekten är mjukare än ett vanligt klipp, och används till exempel vid en övergång där kameran tex panorerar eller tiltar. Då blir det oftast fult med raka klipp.


Den här tekniken blev mycket lättare att genomföra i och med intåget av digital (icke-linjär) redigering.

Wipe

En wipe (engelska för att torka) är en teknik där den ena bilden långsamt tränger sig in från ena sidan (eller uppifrån, eller i en cirkel, etc - det finns otaliga typer av wipes) så att den till slut täcker hela bildytan. Wipes är ett sätt att bryta mot den fjärde väggen, och används kanske oftast för att ge berättelsen lite skjuts, som i filmer à la Star Wars.


Problem i tagningarna

Oavsett hur väl en inspelning är planerad så uppstår det ibland problem med klippen. Redigeraren som är i slutet av filmproduktions-kedjan måste hantera dessa problem från tagningarna, alltifrån klaffel (när föremål flyttats eller förändrats mellan tagningar), till brott mot 180-gradersregeln (se nästa sida). Det kan till och med vara så att klipp som är tänkta att komma efter varandra i redigeringen, helt enkelt inte fungerar ihop i redigeringen. Skickliga redigerare har flera tekniker för att lura ögat och hjärnan.


Eye scan

Eye scan är en teknik där redigeraren utnyttjar det faktum att det mänskliga ögat har svårt att fokusera på mer än ett ställe åt gången. Normalt försöker man vid ett klipp att lägga det som ska vara i fokus i den nya tagningen så nära det som har varit i fokus i den förra tagningen, för att undvika att publiken ska vara tvungen att leta reda på var nästa viktiga händelse finns. Genom att placera alla klaffel och andra problem vid ett klipp utanför ögats fokusområde blir det nästintill osynligt. En mycket användbar metod är att utnyttja rörelser i bild, eftersom vår blick alltid reagerar i första hand på rörelser och dras instinktivt till dem.


180-gradersregeln

Den här bilden visar den axel mellan två personer och den 180-gradiga område som kameran kan röra sig inom (här markerat med grönt).

När man klipper från det gröna området till det röda, byter figurerna plats på bilden.

180-gradersregeln handlar om att placera kameran inom samma 180-gradersområde för att undvika att få det att se ut som om figurerna byter plats i bild. Det går att bryta mot 180-gradersregeln utan att göra tittaren förvirrad genom att använda en rörlig kamera som filmar medan den passerar 180-gradersaxeln.